Fram till mitten på 1800-talet var Skepparkroken främst en sjöfartsby där jordbruk och fiske bedrevs till husbehov. Emma Påhlsson, dotter till sjökapten Erik Påhlsson, skrev år 1925 minnesanteckningar om sin far och livet i Skepparkroken på 1800-talet. Hon berättar:
Alla de yngre manliga krafterna voro ute på sjön om sommaren för att skaffa sig förtjänst som sjömän. På denna tiden var ej tal om några hantverk, utan så fort pojkarna sluppit fram för prästen var det att begifva sig till sjöss.
Många av pojkarna blev senare i livet sjökaptener och på 1840-talet bodde inte mindre än 12 skeppare i byn (källa).
Eftersom namnet Skepparkroken har använts sedan minst 1600-talet finns anledning att antaga att traditionen att pojkarna i byn skulle gå till sjöss och att senare bli sjökaptener har månghundraåriga traditioner.
Skepparkroken var en hamnplats redan på 1600-talets början. I tullhandlingar från Köpenhamn står att det år 1615 anlöpte 38 fartyg från Skepparkroken (källa). Om trafiken var så stor år 1615 måste Skepparkroken ha varit en etablerad hamn redan på 1500-talet. Hamnen är markerad med ett ankare på Buhrmans karta från 1684. Ved och timmer var den huvudsakliga lasten från Bjäre på 1600-talet.
Inre Skälderviken på karta över Skåne - förfärdigad 1684 av Gerhard Buhrman ; kopierad av Gustaf Kock
Grytehamn vid Stora Hult var år 1615 var Bjärekustens största hamn med 137 fartyg som anlöpte Köpenhamn under april till oktober (se även).
Slutet på 1600-talet och början på 1700-talet med övergången till svenskt styre, de svensk-danska krigen och snappehannestriderna innebar troligen en nedgång för Skepparkroken. Ek och bokskogarna på Hallandsåsen var till stor del skövlade och handeln med Själland upphörde.
Successivt på 1700-talet ökade handeln igen där Skepparkroken fungerade som hamn både för Engeltofta och Engelholm. Lasterna av ved och timmer ersattes av spannmålsprodukter och tegel.
Tillsammans med Halsahamn användes Skepparkroken också som hamn för Helsingborg på 1700-talet. Därifrån exporterades pottaska, beck och tjära.
Karta för Errarp 1764, Skipparkroken och Kulla Berg som dekoration
I början på 1800-talet hade hamnen, som löd under Engeltofta, byggts ut med en ordentlig brygga och hamntrafiken ökade mycket pga av Carl Georg Stjernswärds ambitioner. Stjernswärd var ägare till Engeltofta sedan 1794.
Skepparkroken vid enskiftet 1809 - del av karta
Emma Påhlsson berättar:
Skepparkroken var på denna tid en rätt betydande lossnings och lastningsplats för mindre fartyg. Alla i byn hade lite förtjänst med denna in och utförsel till skutorna. Även handelsvaror som skulle till Engelholm kom denna vägen och kvinnorna i byn deltogo allmänt i detta arbete t.o.m. att forsla varor i pråmar enda upp till staden, och dess emellan idka de fiske för att på så sätt förskaffa sig sitt lifs uppehälle.
När Engelholms hamn byggdes vid Rönne ås mynning 1852-56 var Skepparkroksborna skeptiska. Emma Påhlsson igen:
De erfarna sjömännen här ute förehöll nog de goda engelholmarna att det aldrig gick väl med deras hamnbygge, medan de kände allt för väl till hafvets nycker på rönne sand och vid åmynningar när de vestliga stormarna rasade, men de både ville och skulle ha sin hamn som blev färdig 1856.
Engelholms hamn färdigställdes 1856 men hamnens storhetstiden blev kort och hamnbolaget gick i konkurs 1896 (läs mer här). Skepparkrokens erfarna sjömän hade fått rätt – de större fartygen hade oftast inte kunnat gå in hamnen utan varorna hade fått lastas om till mindre båtar som i Skepparkroken. Engelholms hamn och senare järnvägens tillkomst medförde att sjöfarten i Skepparkroken helt dog ut efter 1860-talet.
Engelholms hamn (kallad Skälderviken efter 1902) c:a 1910
Efter att sjöfarten upphörde flyttade många familjer till Amerika och Skepparkroken övergick till att bli en badort. 1925 fanns fortfarande kvar sex familjer som levde på små jordbruk, kompletterat med fiske och uthyrning till sommargäster.
