Här följer några bilder över Björkhagen fotograferade med drönare den 12:e maj 2018.
Fotograferingen är gjord efter avstämning med flygledartornet på Ängelholms flygplats.
Bilderna är godkända av Lantmäteriet för spridning ur totalförsvarssynpunkt.
Bilderna går att klicka på för att ses i en större version.
Björkhagen mot norr
Björkhagen mot söder
Björkhagen mot väster
Björkhagen mot öster
Ragnar Påhlsson har berättat att Apelgården – professor Petréns hus i Skepparkroken – byggdes år 1865 av sjökapten C.M. Norberg, som varit förste styrman på barkskeppet ”Prins Gustaf” under befäl av sjökapten Erik Påhlsson.
Apelgården i Skepparkroken 2015-11-23
Efter Norberg och innan Petrén köpte huset år 1920 bodde där kustvakterna Hansson, Nilsson och Landgren. Kustvakterna var överordnade kustroddarna. Kustroddarbåten var förlagd till Skepparkroken innan den flyttades till Vejbystrand när hamnen där stod klar.
Här en bild på kustvakt Hansson med familj.
Kustvakt Hansson med familj c:a 1890
Den 10:e oktober 1896 stod den här notisen i tidningen Norra Skåne.
Norra Skåne 1896-10-10
I övrigt är familjens öde okänt.
I huset som ligger i hörnet av Björkhagsvägen och Långrevsvägen och som är byggt c:a 1930 har det funnits pensionat, telefonstation, mjölkaffär och internatskola.
F.d Strandpensionatet i Björkhagen februari 2018
Mellan 1925 och 1935 byggdes många hus i Björkhagen. På kartan från 1926 hittar man Björkhagsvägen, Skepparens väg och Strandridarevägen som alla har samma sträckning som idag. Majgårdsvägen gick då fram till Björkhagsvägen och Kustroddarevägen gick något krokig fram till Brynolfs gård. Långrevsvägen fanns ännu inte.
Björkhagen på häradsekonomiska kartan från 1926
1935 var Björkhagen ännu inte etablerat som namn och pensionatet kallades ”Magnarps Strandpensionat”. Marken nedanför pensionatet var helt obebyggd.
”Magnarps Strandpensionat” i Björkhagen c:a 1935
Ella Johansson, som 1999 skrev ”Boken om Magnarp”, beskriver huset i boken:
Från omkring 1935 och in på 1950-talet fanns på tomten 6:89 ett pensionat öster om vägen, alldeles nere vid stranden. Då var inga hus byggda nedanför detta. Pensionatet drevs av Anna och Johan Nilsson. Från början fanns endast huvudbyggnaden men snart behövdes mer plats för att kunna ta emot flera gäster, varför annex uppfördes. Fru Anna var kokerska och skötte själv det mesta i köket, medan maken Johan skötte kontoret och tog emot gästerna. En servitris anställdes för sommaren liksom en lillpiga i köket. Sommaren 1942 var det jag som var lillpigan.
Även en telefonstation rymdes här. Under vintern var även detta Annas arbete men en ”telefonissa” fick ta över det arbetet under sommarmånaderna. Telefonstationen upphörde 1953.
Det räckte inte med detta, utan på gården fanns också en mindre byggnad, i vilken Johan hade en mjölkaffär. Det fanns vid den här tiden många sommargäster runt om i stugorna så kunder fanns det. Inte minst de många barnkolonier, som hade kommit till, behövde massor med mejeriprodukter. Affären var endast öppen på förmiddagarna. När mjölkskjutsen kom, lämnades stora kannor med mjölk och grädde som sedan såldes i ”lösvikt”. Johan mätte upp mjölken med sitt långskaftade litermått, eller grädde med det mindre decilitermåttet, den mängd köparen ville ha i sin medhavda spann, flaska eller gräddkanna.
Efter pensionattiden har här även bedrivits internatskola. Ansvarig för denna var en man vid namn Lundblad. Här fick rikemansbarnen läsa upp sig under sommarmånaderna för att lättare kunna gå vidare när den ordinarie skolan började igen på hösten.
Annexen har blivit avstyckade från fastigheten och är liksom huvudbyggnaden numera vanliga boningshus. Det äldsta huset ägs av Katarina och Jan Otterbrant. Annexen väster om vägen har Stig Nord som ägare.
Villa Strandbaden byggdes på en avstyckad del av den fastighet som ursprungligen hade beteckningen Skepparkroken #7. Den resterande delen är det som kallas Thotts hus.
Skepparkroken 1809
På den avstyckade delen låg ett gammalt hus/lada byggd i början på 1800-talet (efter 1809). Det är den stuga som syns till höger på bilden nedan.
Vid hamnen i Skepparkroken c:a 1900 (foto från Evy Hulth)
Följande bild från uppbyggnaden av Villa Strandbaden är lånad av Ingemar Kanth. Ingemar är barnbarn till byggmästare Elof Kant som lät bygga Villa Strandbaden 1905.
Villa Strandbaden under uppbyggnad ca 1905. (Bilden tillhör Ingemar Kanth)
Ingemar skriver om bilden: ”Byggmästare Elof Kant uppförde villan som stack ut i sin omgivning och gör så än idag. Den byggdes på och omkring det gamla boningshuset/ladan. Elof och Betty med 9 barn bodde själv i en lägenhet av fyra. Tillsammans var det vid något tillfälle totalt 24 barn som bodde i de fyra lägenheterna.”
Här följer en bild på Elof Kant(1868-1915) och Betty Kant (1873-1930).
Elof och Betty Kant troligen vid bröllopet 1897. (Bilden tillhör Ingemar Kanth)
Elof, Betty och barnen bodde endast 10 år i huset. Elof druknade tragiskt i december 1915 och återfanns inte förrän långt senare.
Svd 1916-02-06 Elof Kant funnen
Betty kunde inte bo kvar i huset utan hon gifte sig senare med Johan Brynolf och flyttade med barnen till honom i Björkhagen.
Villa Strandbaden bytte senare ägare flera gånger innan det slutligen 1926 köptes av Joel Svensson som återvänt från USA.
Lagfart Villa Strandbaden 1927
Senaste lagfartsnotering från 2007, före en totalrenovering av huset, var på 6 300 000 kronor.
Handlaren Otto Hedström byggde ett hus i Skepparkroken i början på 1930-talet. Han levde där till sin död 1954.
Handlaren Otto Hedström i Skepparkroken c:a 1950
På 1930-talet fanns det fortfarande en skräddare i Skräddaregården – sista huset i byn. Det var Carl Persson som tagit över skrädderiet efter sin far. På bilden nedan, från c:a 1910, syns Carl stående i mörk hatt. Övriga på bilden är från familjen Hellberg, bland andra döttrar till kustroddare Hans Fredrik Hellberg.
Skräddare Carl Persson stående i mörk hatt c:a 1910
Någon gång på 1930-talet beställde Otto Hedström en frack av Carl Persson. När fracken var färdig visade det sig att Hedström inte hade råd att betala räkningen. Situationen löstes med att skräddare Persson fick en del av Hedströms tomt som betalning. Det är det röda området på kartan nedan som numera tillhör Skräddaregården (Barkåkra 22:44) och inte Hedströms angränsande Barkåkra 22:43. Eftersom tomtpriset var c:a 25 öre/kvadratmeter går det att räkna ut vad fracken kostade.
Fastighetskarta över Skepparkroken från 2010
Historien har berättats för Bengt Bengtsson av Sture Hellberg.
Vid parkeringen till Barkåkras nya station finns en gammal grusgrop som numera är ett kommunalt förråd. Fast kommunal avstjälpningsplats är kanske en bättre beskrivning.
Infarten till det kommunala förrådet
Åtminstone var det så 2011 när platsen för den nya stationen beslutades (se bilder från 2011 här)
Innan det blev SJ:s grusgrop år 1930 låg här gården Sjöhult.
Sjöhult på karta från 1926
Sjöhult var en del av farmen Barkåkra. Gården köptes 1886 av Gustaf Andersson och stannade sen inom hans släkt till den såldes 1930 till SJ av Loe och Edit Andersson, som ägt gården sen 1925. Husen på gården flyttades till ett nytt läge i Errarp nära Kägleån.
Marken utnyttjades sedan som grusgrop av SJ fram till c:a 1950. Det gick även ett elektrifierat stickspår ned till grusgropen. Stickspåret användes även för lastning av betor på höstarna.
Följande bild från Ingemar Kanth visar hur många som på 1930-talet var sysselsatta i SJ:s nya grusgrop. Gruset lastades för hand på järnvägsvagnarna som växlats ner till grusgropen.
SJ:s nya grusgrop på 1930-talet (bild från Ingemar Kanth)
Varför köpte då SJ en grusgrop? SJ och dess föregångare hade sedan länge använt en grusgrop som låg nära den nya Barkåkra station (den gråa markeringen till höger längst ned på kartan ovanför). Den gropen hade sinat.
Den äldsta grusgropen vid Barkåkra station
Järnvägen över åsen invigdes 1885. Svenska Dagbladet gjorde reportage där grusgropen nämns. Det som kallas Barkåkra station i reportaget är stationen som sen kom att döpas om till Vejbyslätt station.
Svenska Dagbladet den 22 augusti 1885
I denna den äldsta grusgropen vill PEAB gärna bygga hus enligt planen för Barkåkra 55:1. Tre punkthus med upp till åtta våningar (rödmarkerade på bilden nedan) skulle det kunna bli i gropen.
Planen för Barkåkra 55:1
Det har varit väldigt tyst om planen det senaste året.
Att vara pilot i svenska flygvapnet var kanske Sveriges farligaste jobb under 1950- och 60-talet. J29 Flygande Tunnan var ett olycksdrabbat flygplan. Av de 661 tillverkade planen totalhavererade 237 st och 99 piloter omkom. J29 flögs på F10 mellan 1953 och 1966.
J29 Tunnan
Två omskrivna haverier skedde nära Skepparkroken.
16:e november 1953 havererar fältflygaren Hans Bladh vid inflygning till F 10.
På c:a 50 m höjd rollade planet kraftigt över åt höger med nosen c:a 45° mot marken.
Bladh lyckades räta upp planet på 5-10 m höjd och kunde därefter med låg fart flyga parallellt med marken. Han kolliderade med västkustbanans kontaktledningar och slog därefter i marken. Bladh slungades, fortfarande sittande i stolen, in i en halmstack och fick allvarliga skador. Ett benet fick amputeras under knäet och det andra hade begränsad rörlighet och stel fot. Redan 1955 så var Bladh tillbaka i flygtjänst och flög SK 16, J 28B Vampire och J 34 Hawker Hunter. Både DN och SvD hade nyheten på sin första sida.
DN 1953-11-17
DN 1953-11-17
SvD 1953-11-17
I februari 1963 havererade Tage Jonsson på den halvmetertjocka isen utanför Skepparkroken. Tage Jonsson överlevde kraschen men hur det gick för honom senare kanske någon läsare känner till.
SvD 1963-02-16
SvD 1963-02-16
Det är lätt att förstå vilken press och ständig oro pilotyrket var för pilotens familj.
Från en artikel 2013 i Expressen citeras:
