Emma Påhlsson minns sin Far – Sjökapten Erik Påhlsson – del 1

Sjökapten Erik Påhlsson finns beskriven i ett tidigare inlägg. Eriks dotter Emma Påhlsson (1853 – 1929) levde ogift hela sitt liv i Skepparkroken. Hon tog hand om föräldrarna på deras ålderdom och hon bodde kvar i Skepparegården efter föräldrarnas död 1892. Hon skrev i mars 1925 vad hon kallar en minnesruna över sin far. Den beskriver Erik Påhlssons liv på sjön men innehåller också mycket om livet i Skepparkroken på 1800-talet.

Emma Påhlssons Minnes-runa över Sjökapten Erik Påhlsson

Emma Påhlssons Minnes-runa över Sjökapten Erik Påhlsson

Jag har tänkt att återge handskriften, som är på c:a 60 små sidor, i delar (som kommer att komma med långa intervall). Handskriften är till största delen lätt att tyda. Jag återger texten som jag tyder den med gammal stavning och eventuella stavfel. Någon mindre redigering kan förekomma vid uppenbara felskrivningar (t.ex. dubblerade ord) och i några fall får jag gissa på ord. Någon frivillig får gärna anmäla sig att hjälpa till att skriva rent (skriften finns i pdf-format). Så här ser handskriften ut på sida 1.

Emma Påhlssons Minnes-runa över Sjökapten Erik Påhlsson - Sida 1

Emma Påhlssons Minnes-runa över Sjökapten Erik Påhlsson – Sida 1

Och här följer del 1 med de fem första sidorna:

En liten minnes-runa tecknat af Emma Påhlsson i mars 1925

Skepparkroken är en liten oansenlig by, som ligger vid kusten av Skälderviken. I denna lilla by föddes en gosse den 23 januari 1809 som fick namnet Erik. Denne gosse var min Far och det är hans händelserika lif jag vill försöka skildra så godt jag förmår och kan, såsom det ännu står kvar i mitt minne som han berätta det för oss, och för övrigt vad jag kan finna i gamla journaler, där han sjelf tecknat upp en del från sina sjöresor. Hans föräldrar voro Pål Persson och Ana Eriks-dotter. Fadren var inföding i Skepparkroken, men modern var från Luntertun. De voro fattiga som alla familjerna i byn voro på den tiden, sin utkomst fingo de försöka ta från havet på ett eller annat vis. Utom Erik voro de tre syskon till, en bror som var äldre (Per) och två systrar som voro yngre (Pilla och Kjersti).

Skepparkroken var på denna tiden, en rätt betydande lossnings och lastnings-plats för mindre fartyg och härvid hade Pål Persson en befattning som skepsmätare. Alla i byn hade lite förtjänst med denna in- och utförsel till skutorna. Äfven handelsvaror som skulle till Engelholm kom denna vägen, och kvinnorna i byn deltogo allmänt i detta arbete t o m att försla varor i pråmar enda upp till staden, och dessemellan idka de fiske, för att på så sätt förskaffa sig sitt lifs-uppehälle.

Alla de yngre manliga krafterna voro ute på sjön om sommaren för att skaffa sig förtjänst som sjömänner. På denna tiden var det ej tal om något hantverk, utan så fort pojkarna sluppit fram för presten var det att begifva sig till sjöss.

När Erik Påhlsson blef 16 år fick han som alla de andra pojkarna ut på sjön, och tog hyra som kock med någon af kaptenerna i hemtrakten, jag tror han hette Per Johansson och var från Vejby. En rysligt hård och stygg gubbe, när Far berätta om dessa sina första sjöresor för oss, voro vi barn färdiga att gråta, så hemskt stygga hade de varit emot honom. På den tiden blef kockpojken ombord behandlad värre än en hund. Han fick i allt vara syndabocken. Koka han mer mat till folket, än vad som gick åt till målet skulle han ha stryk, och koka han för lite så det inte räckte till, fick han pisk för det, och fick han inte fyr på flinta stålet kvickt nog fick han smörj därför. När skutan låg i hamn skulle maten lagas på land i kokhusen, och där var inte sämjan alltid den bästa kockar emellan, utan ibland blef det batalj, och kokfrun som förestod det hela, hade ett fasligt bestyr med att lugna ynglingarna.

När kaptenen gick i land för att fästa, skulle kocken hålla vakt och passa på, vid var tid på natten gubben behaga komma ombord, och hade han somnat till vid ett sådant tillfälle, och ej hörde gubbens rop, då blef der ett fasligt lif och pojken skulle straffas. Ett par gånger hände det för Erik att han slumrat till och ej hörde när kapten ville ombord. Skutan låg nämligen ej intill kajen utan han skulle hämtas med båt.

En gång Erik försumma sig skulle han ha pisk af en kabelända som gubben fick tag uti, i vredens mod, och det blev först galopp runt ruffen med pojken före och skepparen efter, till slut visste pojkstackaren ingen annan råd än hoppa i sjön, och simma runt skutan, för att krafsa sig upp på andra sidan och på så sätt lura gubben. Dagen efter när gubben blef nykter, ångra han sig rysligt och muta pojken på alla vis, och bad honom att ej tala om det där hemma.

Fortsättning följer.

Annonser

Om Ragnar Larsson

bor i Björkhagen utanför Ängelholm i nordvästra Skåne
Det här inlägget postades i Skepparkrokshistoria och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Emma Påhlsson minns sin Far – Sjökapten Erik Påhlsson – del 1

  1. Keth- Bodil Andersson skriver:

    Väldigt intressant! Skall med spänning följa fortsättningen. Har själv en gång i tiden bott i Skepparegården.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s