Björkhagen och Skepparkroken

I Digital Museum hittade jag några bilder från Skepparkroken tagna i svartvitt år 1962. Ägare till bilder är Sjöhistoriska museet och fotograf var Nils Nilsson.

Bildtexterna nedan är hämtade (oredigerade) från Digitalt Museum.

Bilderna visar Thotts hus och Ola Påls.

Gammalt hus, det närmaste av de två sett från vågbrytaren.

Gammal bebyggelse utmed vägen

Gammal bebyggelse utmed vägen.

Bilderna visar också Bryggan och kåsar.

Kan det vara Nordfeldts eka som ligger i kåsen?

Utsikt mot öster från vägen utmed bebyggelsen. Tv den lilla kajen innanför vågbrytaren. I mitten och th Stora Kåsar. I bakgrunden landarmen till ett bottengarn.

Bebyggelsen sedd från vågbrytarens spets. I förgrunden plattbottningar. De flesta står på det torra pga uppgrundningen bakom vågbrytaren.

Kås med blekingseka, i bakgrunden ett bottengarn

Kås med blekingseka, Båt av den typ som byggs i mellersta Blekinge.

Några bilder visar resterna av Varvskåsen.

Skepparkroken var fram till 1800-talets mitt en sjöfartsby. Det fanns också ett skeppsvarv där det byggdes stora skutor från minst 1600-talet till mitten på 1800-talet.
Varvets placering framgår av bilderna.

”Varvskås”, sedd fr vägen utmeed bebyggelsen. Här var förr en byggplats för småskutor. I senare tid har kåsen delvis fyllts igen och försetts med pålskoning och dävertar. I bakgrunden ett bottengarn.

”Varvskås”, sedd fr vägen utmeed bebyggelsen. Här var förr en byggplats för småskutor. I senare tid har kåsen delvis fyllts igen och försetts med pålskoning och dävertar. I bakgrunden ett bottengarn. I bildens mitt skönjes en svacka i marken, nu till stor del uppfylld, som markerar byggeplatsen.

”Varvskås”, sedd fr vägen. Här syns hur svackan, där byggplatsen låg, fyllts ut för att få underlag till vägen i bakgrunden.

”Varvskås”, sedd fr vägen. Här syns hur svackan, där byggplatsen låg, fyllts ut för att få underlag till vägen i bakgrunden.

Vångafloden (eller Vångafloen) är namnet på den damm som låg vid Kustroddarevägen ovanför Skepparkroken. På kartan från 1926 ligger den under bokstäverna ”kr” i Skepparkroken. Här brukade barnen i Skepparkroken åka skridskor på vintrarna förr i tiden.

Häradsekonomiska kartan från 1926

Rester av dammen finns kvar idag.

Vångafloden – damm vid Kustroddarevägen i mars 2016

Emma Påhlsson (1853 – 1929) nedtecknade i mars 1925 en berättelse om sin far Sjökapten Erik Påhlsson. Emma levde hela sitt liv i Skepparegården i Skepparkroken. Här berättar hon om hur livet som sjökapten kunde vara på 1850-talet. En modell av barkskeppet Prins Gustaf som Emma skriver om hänger som votivskepp i Barkåkra kyrka.

Sjökapten Erik Påhlsson från Bjärbygdens årsbok 1956

Läs även del 1 och del 2.

Här följer del 3:

Den 24 februari 1849 gifte sig kapten Erik Påhlsson med en af byns döttrar, vid namn Britta Christina Hulth, och syster till förut nämnda tre bröderna Hulth.
Deras far hette Per Hulth, och var en sorts hamnkapten här i Skepparkroken vid fartygens lossnings och lastningsplats. Per Hulth hade 2 döttrar till, Charlotta och Petronella, båda gifta med bypojkar den äldsta med Mathis Nilsson den andra med Mathis Påhlson. Per Hulths hustru var från Barkåkra och hette Bengta Andersdotter, och dog 1842.

Kapten Erik Påhlsson hade tre barn, sonen Axel född 1850 och dottern Emma född 1853 samt dottern Paulina född 1855.

På 40 talen hände det ibland att min Far blef inne frusen i Stockholm med sitt fartyg och fick då resa landsvägen hem med hela besättningen för att övervintra, emedan alla var skåningar, och en sådan resa tog på den tiden hela 5 dygn från Stockholm, ty då här inga bekväma jernvägar var som nu fick de anlita hästskjutsar hela vägen, och ibland kunde det hända att de var flere Skåne kaptener med sitt folk i ett följe, och då blef der ett fasligt lif på gästgifvaregårdarna när ett sådant sällskap anlände, synnerligast vid nattetid och de skulle ha nya skjutsar allesamman då skreks der på sjömans-vis för att få gästgifvare och de s.k. hållkarlar vakna.  Far hade många roliga äfventyr att berätta om de landsvägs-reserna, han hade nämligen varit med om att resa mellan Stockholm och Skåne landvägen 10 gånger. Värst var för dem komma genom småland der de måste som dragare ha oxar att köra med man kan förstå att det ej gick fort att komma fram.

I april 1854 inköptes af redarna M Flensbergs söner Malmö ett nytt fartyg ett barkskepp från Finland som fick namnet Prins Gustaf. På detta skepp blef kapten Erik Påhlsson befelhafvare från nämda tid, och först nu med detta fartyg börjar han segla på de stora verldshafven, och hans långresor börjar med allvar, vanligtvis var han då ute i 3 år i stöten utan att besöka svensk hamn. Första året segla han mäst på England och Medelhafvet, men i skeppsjournalen ser jag att februari 1855 var han i Rio D Janero, och i maj i Bahia i juli i Coves, derifrån till Rotterdam sen blef det Sunderland och Skottland.
1856 är turerna mäst på Frankrike Spanien och Egypten. Efter journalen vill jag teckna upp några av hans resor 1857 – 1858 – 1859 – Från Hull till Neapel derifrån till Aleuta(?) Gebraltar Nevcastle Alexandria London Konstantenopel London Nevcastle Konstantenopel Falmoth så kom hem till Malmö i december 1859.
1860 ungefär samma resor.
1861 i samma ut igen, först till London och Nevcastle. Men så i maj anträddes resan öfver Atlanten och Nevyork  som destinationsort. Detta blev en lång och svår resa, som vara i 66 dygn innan de kom fram. Att på den tiden kryssa öfver stora oceanen med en segelskuta var naturligtvis ingen lätt sak. Prins Gustaf var ej så synnerligt stort fartyg, den lasta cirka 4000 tunnor spannmål, och låg 15 fot djup som lastad. De var 11 mans besättning utom kaptenen, men en sådan massa proviant och vatten de skulle ha med sig för en så lång resa. Far tala om att de i atlanten mötte flera stora isberg, men klarade dem fint.

Modell av barkskeppet Prins Gustaf i Barkåkra kyrka

Fortsättning följer.